FrökenGalen

Jag har massa tankar och funderingar jag tänkte försöka få ner med ord. Men jag vet inte Hur. Allt snurrar i huve. Jag känner hur jag är på väg att flyta bort mitt i allt, tappa fotfästet om vad som är verkligt och inte. Allt känns som på sån distans. Jag vet inte hur jag bara vet det.Jag håller på flyta in i ingenting.Där jag inte orkar bry mej om något eller vad som sker. Jag kämpar endast för att överleva.Men ibland orkar jag inte göra det heller utan bara ligger och sover i 13-14 timmar för att gå upp gå ut med Puff sen sova mera tills det är dags och gå ut nästa gång. Det liksom förflyter i en dimma av sömn och piller för att döva allt kaos som vill ut.

Sen funderar jag på om vissa vänner verkligen är Vänner med stort V. Eller om dom bara är kompisar som jag låtsas är vänner för att slippa känna mej så ensam? Jag vet inte..Var Anna som fick mej att börja fundera på det....Behöver jag alla i mitt liv gör dom mitt liv värdefullare eller finns dom/jag bara där för att gnälla av sej på varann när det passar? Jag känner iofs inte att jag gnäller Så mkt för folk utan att låta dom gnälla tillbaka. Men det känns som att en hel del har mej som sin dörrmatta där dom lämnar skiten och sen går vidare med någon annan. Jag kanske oxå borde rensa bland mina "vänner"? Men det är Svårt för jag har jue separations ångest delux även från dåliga saker...Om ni bara visste....ibland kan jag ff längta tillbaka till skithögen jag var tillsammans med för över 7 år sen. Hur FAN kan man längta tillbaka till nån som våldtog en?

Men mest längtar jag till annat som inte kommer bli nån framtid. Så jag ska sluta längta och bara låta saker vara.