FrökenGalen

Jag försöker förtränga känslorna och tankarna som försöker ta över mej, men det är svårt, dom vinner så lätt för jag är så van att släppa på spärrarna och låta tankarna komma och anfalla mej och få mej att göra det dom vill.Men jag vill inte ha det så, jag vill vara den starka som vinner, som tar strid för mitt mående och inte låter skiten invadera mej. Men det är inte lätt dom onda är så mkt starkare och har så mkt bättre argument för sitt än jag har för mitt. Men nu tycker ni säkert att det bara är att sträka på sej och säga åt dom onda att dra åt helvete. Men så jävla lätt är det inte att hålla dörrarna stängda för något som levt inom en så många år och som är vana att få som dom vill. Visst jag har perioder när dom är i dvala och jag bestämmer men jag har lärt mej att dom alltid vaknar och vinner... HATAR det. Vill jue vinna över dom för gott. Det finns jue andra som vinner över dom hela tiden så varför ska inte jag kunna göra det? Men jag kanske är en av dom som kommer få kämpa mot dom onda resten av livet och fortsätta äta mediciner för att försöka hålla dom i schakt.

Känns som vi borde få det dära dubbelrummet på säter,men går dom med på att lägga in oss båda samtidigt? och vad gör vi med djuren? Jag börjar bli mer och mer rädd för vad jag ska göra. Samtidigt som jag är livrädd för vad älskade ska göra,känns som det är ett maraton som vi får se vem som vinner först. dvs tar den dära överdosen,eller skär upp handlederna=(

nej nu ska jag sluta med mitt konstiga deppiga självömkningsinlägg.